-Men du är ingen ungdom längre.
-Vad har det med saken att göra?
-Du kan kanske inte uppnå samma topphastigheter som förr.
-Jag har klarat alla backarna från Slottskogen över Chalmers till Örgryte. Sittandes. Högsta växeln.
-Hur många år sen var det?
-Några år sedan. Femton kanske.
-Det var nå´t sportevenemang för evigheter sen, sa Beata. Hon vägrade Allén och Korsvägen för att det var avstängt vid Heden.
-Var det inte 1995 nå´n gång, sa Coco.
-Typ trettio år sen. 
-Trettiotre för att vara exakt.
-Lite borde ju sitta kvar, sa Asta. Teknik om inte annat.
-Det gör det säkert, sa Coco, men du har legat på ryamattan i trettiotre år och det märks också.
-Ren mindfulness, sa Asta.
-Ren lathet skulle jag kalla det, sa Beata.
-Men nu är det nya tag, sa Asta, och jag trivs faktiskt med att cykla till jobbet.
-Bara det att du har ett jobb, sa Coco. Man blir ju rentav rörd.
-Och jag är inte långsammast i klassen.
-Så då förstår jag inte varför du hetsar upp dig så dant?
-De visar ingen hänsyn. 
-Medelålders män visar aldrig hänsyn.
-De kör mot rött ljus.
-Det är dumt förstås. 
-Och så kör de om, hela tiden.
-Det är där skon klämmer antar jag, sa Coco.
-Förnedrande, det är vad det är, sa Asta och rullade in sig i ryamattan.
-Det blir bättre, sa Beata. 
-Jag kommer aldrig att bli så där snabb, hulkade hon.
-Tänk mindfulness, sa Beata.
-Lägg ut spikmattor, sa Coco.

Arkiv

÷copyright  hamnqvist