-Hur kunde det gå så illa?
-Att vi förlorade menar du?
-Nej det var väl inte så konstigt men att vi satt där? Beata vandrade fram och tillbaka över Asta på ryamattan.
-Alla satt framför en skärm.
-Ja, men ingen av oss gillar sport.
-Sport och sport, sa Coco. Det var VM.
-Tittar du på Sportspegeln då?
-Nej, över min döda kropp!
-Lusläser du sportsidorna?
-Aldrig.
-Sitter du klistrad framför Vinterstudion? Jag vet en del som gör det alldeles frivilligt.
-Nej.
-Finns det någon sport du tittar på då?
-Kanske golf, och biljard. Ganska sällan.
-Så hur kunde det då gå så illa?
-Det var spännande, sa Coco.
-Det gick bra för oss ett tag, sa Asta.
-Vi skrek som en stuckna grisar vid varenda målchans, sa Beata.
-Det var lite högtidligt, sa Asta. Allt stannade av, alla var samlade.
-Jag visste inte att jag hade det i mig, sa Beata och suckade.
-Du ser, spridda tecken på normalitet, sa Coco.
-Vi får börja jobba på vår image igen, sa Beata. Den är fullständigt ruinerad av fotbollsyra.
-Vi får läsa om någon svår bok, sa Coco. 
-Camus, sa Asta. Eller Lacan. 
-Göra en djupdykning i själens avgrunder, sa Beata. Kanske nödvändigt ändå.
-Eller inte, sa Coco. Det verkar ju finnas groteska böjelser där nere.
-Jag röstar för popcorn och Escape to the country, sa Asta.
-Bra plan, sa Coco. 
-Jag poppar, sa Beata.

Arkiv

÷copyright  hamnqvist