| Januari 2018
Ute på hal is -Hur kunde det gå så illa, sa Beata där hon stod på Sahlgrenskas akut. -Hur svårt kan det vara, sa Coco. -Tillräckligt för en dam i din ålder. -Kom inte dragandes med den där åldersfascismen. Det kunde ha hänt vem som helst. -Vem som helst skulle ha förberett sig bättre, sa Beata. -Hon hade handledsskydd i alla fall, sa Asta. -Och det är i princip det enda som inte gått sönder. -Trams, sa Coco. Det är bara skrubbsår. Läkaren tittade bekymrat på röntgenplåtarna. -Det ser ut som flera kotkompressioner här i ländryggen. Det är några frakturer på överarmen men bäckenet verkar ha klarat sig. Möjligen en spricka här men vi får se hur det utvecklar sig. Revbenen är av förstås. -Du kommer inte att kunna skratta eller hosta på evigheter, sa Beata. -Knät ser inte bra ut heller, fortsatte läkaren och klämde på benet. -Och så har du artros i stortåleden. -Jag visste det, sa Coco. Artros. Det är därför. -Nej, sa Beata, det är för att du är otränad. -Jag är stark som en häst, sa Coco. I fantastisk form. Den bästa någonsin. -Det är Trump också. -Jag hade otur bara. -Du hyrde ett par skridskor och gav dig ut på hal is. -Jag har växt upp på hal is. -Det var många år sen du växte upp. -Att åka skridskor är som att cykla, det sitter i kroppen. -Uppenbarligen inte. -Jag behöver bara fräscha upp kroppsminnet. -Du behöver kondition, koordination och lite muskler. -Och gå på jympa förstås? -Du kan få låna mitt friskis-kort, sa Asta. -Svikare, sa Coco. Ge hit det.
÷copyright hamnqvist |